Det har snart gått 2 veckor sedan Elias började med det här att gråta så fort jag ska lämna honom i skolan,

och som ni vet så skär det i mig varenda gång.

I tisdagskväll när han skulle gå och lägga sig berättade han att 3:orna bundit fast honom och en av killarna tänkte slå honom.

Shit vad arg jag blev, ja inte på honom då.

Men han berättade att han sagt till sin fröken.

Det är inte okej att hålla på så.

Pratade med hans fröken i morse och hon skulle ta upp detta med 3:ornas fröken och jag hoppas att det blir bättring för annars kommer jag att bli riktigt arg och då blir inte jag att leka med.

Kanske är det pga att jag själv blivit både misshandlad och mobbad i skolan och jag vet hur det känns :(

det är inte okej för barn att hålla på  att trakassera andra barn.

Och jag hoppas att skolan tar sitt ansvar för annars kommer jag stämma dom, för det har ju definitivt blivit lättare med åren.

Hade jag gjort det när jag var liten så hade dom säkert bara skrattat åt mig men nu är det oftast en annan ton i källan.

Vet inte om Elias kommer klara av att gå i kommunal skola, han är ju inte så gammal ännu men hönsmorsa som man är så vill man ju skydda och helst flytta på honom på en gång även fast det inte alltid blir bättre.

Jag står helt rådvill och jag söker på nätetför att få svar när det gäller kraftig separationsångest på mindre skolåldersbarn med adhd problematiken.

Finns det någon annan där ute som kanske har tips och råd?

inga råd är för dumma...

Tjingeling.

Jag känner mig verkligen usel ibland.

Och som en hjälplös mamma.

Elias började gråta än en gång när jag lämnade honom i skolan,

stora tårar rullade nerför hans kind och han borrade in sitt huvud i min jacka och sa -

jag saknar dig mamma.

Usch vad ska man göra??????

Jag känner mig så hjälplös när han är i en sån situation och jag blir som en hönsmamma när han gör så,

vill inte släppa taget, vill bara låta honom slippa vara där och följa med mig till jobbet.

Jag måste ta itu med det här för han höll på så förra veckan också och ska det fortsätta såhär så kommer det bli svårt

för alla parter att hantera det :(

Måste kolla så det inte händer någonting speciellt i skolan som gör att han inte vill vara där.

När jag har frågat honom så har han sagt att han bara saknar mig men ja jag som vuen tycker ju att det borde bottna i någonting men så kanske inte är fallet.

Han är ju trots allt bara 7 år och ganska liten.

Min lilla plutt.

Nu sitter jag på jobbet och dricker lite kaffe, har packat upp en liten leverans och har hunnit damma lite för fy för bövelen vad dammigt det blir här fort och inte blir det bättre när dom håller på att renovera hela huset, känns som om slipdammet kryper in i varenda vrå av dom här kvadratmetrarna trots att dom inte ens är här.

Nä nu harj ag inte tid att skriva mer och vi får väl se om jag hinner skriva någonting ikväll.

Tjingeling.

Idag har varit en såndär dag när allting bara känns blaha.

Jag åkte iväg med min pappa till Ikea för att inhandla nya bestick,

Ikea är förvisso inte jättekul att åka till en söndag när barnbidraget kommit,

eller rättare sagt Ikea är inte roligt att åka till överhuvudtaget.

Jag lämnade mini hemma med sin pappa bara för att få vara en liten stund.

Det var ungefär vad som hände för sen när jag kom hem gjorde jag hemmagjord pizza till La familia

och det var populärt.

Elias special är ju med bearnaisesås på :), vilken tur då var ju han nöjd i alla fall.

Tjingeling.

Idag var det dags för arbete, det brukar vara rätt lugnt på en lördag i vår butik så jag tog med mig mini.

Han occuperade datorn i ca 4 timmar ja förutom ett litet break för lunch.

Han hade väl lite småtråkigt och hans höjdpunkter var när vi åkte pendeltåg :)

På kvällen hade jag velat åka till Märsta och kolla på Smash into pieces men hade inte någon att åka med,

hade inte lust att åka själv hela den vägen och sen hela vägen hem själv mitt i natten.

Så det blev helt enkelt till att göra absolut ingenting.

Jag vet, mitt liv är inte det roligaste egentligen och jag måste göra någonting åt det .

Tjingeling.

Med hösten kommer även depressionen.

Det är på tok för mycket som händer som gör att jag inte kan stänga av.

Det känns som om musten bara gått ur mig.

Känner mig inte alls glad, inte som jag borde.

Det bara sitter där som ett envist virus som vägrar släppa taget.

Jag börjar fundera lite på om det kan vara mina tabletter jag tar mot epilepsin som gör att jag känner såhär.

För det blev som en bomb slog ner när jag ökade dosen och att jag fått sömnsvårigheter gör inte saken bättre.

Jag har inte varit deprimerad på ganska länge eller ja förutom kortare svackor men det händer ju vem som helst.

Jag har ju sovit jättedåligt i 2 dagar, drömt mardrömmar..

Som inatt då jag vaknade av att jag drömde om något äckligt djur... och den var så verklig att jag tog upp telefonen och lyste för att kolla så det verkligen inte fanns något djur där.. usch.

Jag skulle behöva komma iväg för mig själv tror jag, hitta på någonting utan barnen och bara få vara.

För som det är nu kommer det inte funka, jag är bara hemma.. och ja jag har mig själv att skylla eftersom jag inte gör så mycket.

Ska till kockoläkaren på torsdag angående min panikångest och då ska jag ta upp det här om hur jag mår och hur jag känner.

Ska även fråga om jag kan få göra tester på om det verkligen är borderline jag har eller om det kan vara bipolär eller så är jag helt enkelt bara såhär upp och ner.

Jag sitter på jobbet nu och med tanke på vädret så är det jäääättte lugnt.

Vi fick in boots idag till både killar och tjejer... jättefina.

Och Heidi Klum tofflor, annorlunda design kan man lugnt säga :)

Dyra också för den delen för så fort det står design av någon så ökar dom avsevärt i pris.

Ja ja.. nog om det..

Ska väl fortsätta fixa och dona lite här nu...

kanske hörs senare ikväll..

Tjingeling.

Jag mår verkligen skitdåligt av att se hur många barn som får lida och som blir dödade.

Igår läste jag i aftonbladet om den lilla pojken på 4 år som blivit mördad.

Jag som är mamma själv mår jättedåligt när jag läser sånthär.

Så när jag såg det på nyheterna igår då rann tårarna och min man undrade varför jag grät och det är fånigt kanske men jag lider verkligen när sånt där händer.

Som barnen i Sigtuna med en mamma som skyller på att hon inte fick hjälp av soc.

Skaffar man barn så tar man hand om dom..

Man borde ha körkort på barn precis som när man tar körkort tycker jag för en del skaffar barn på löpande band men dom har ingen aning om hur man tar hand om dom.

:( det gör mig ont.

Vad hade dom gjort för att förtjäna det där?

4-8 år var dom barnen likaså med lillpojken i förrigår, han var 4 år.

Vad hade han gjort förutom varit en normal liten pojke.

Det får mig även att tänka på alla de andra barnen som blivit mördade av psykopater här i sverige.

Får man säga att det borde vara skottpengar på dom som mördar barn?

Jag anser inte att dom ska leva om dom kan göra en sån sak utan att visa ånger.

Nä usch.

Inte en rolig dag att börja mina tankar på.

Jag har drömt konstigt och sovit fruktansvärt dåligt inatt igen.

Vaknat flera gånger.

Nu ska jag snart se till så mini borstar sina tänder.

Vi ska till skolan sen ska jag till Sergels Torg och köpa en pepparkaksgubbe dräkt innan jobbet.

Jag älskar att kolla på blocket.se för att se om där finns begagnade saker man kan fynda så man slipper jaga sig blå efter saker när man väl ska ha dom.

Ska försöka fylla i mina tomma dagar ikväll eller under dagen också,

för det är ju inte så att det inte funnits någonting att skriva utan det har varit mest att jag inte orkat sätta mig här :/

Men vi hörs senare..

Tjingeling.

Igår orkade jag inte skriva för jag har haft en sjuhelsikes huvudvärk.

Inte för att det direkt är bättre idag men jag kan ju låtsas iaf.

Låg och småglodde på Idol igår och jag förstår inte hur Denise kunde åka ur.

Skicka hem Linni istället för fy fan det där var riktigt dåligt.

jag tänkte skriva någonting riktigt smaskigt men känns som om jag ska låta bli för det är lätt att misstolka.

Men personligen tycker jag Linni sjunger som en kratta.

Nog om det..

Idag har vi inte gjort så mycket jag och monster...

Jag har försökt att tvätta lite grann igen.. typ det enda jag gör.

Sen gick vi till centrum och handlade lördagens mys och ingredienser till lasagnen som vi nu har tillrett och tillagas i ugnen..

Elias var jätteduktig och hjälpte till :)

Sen blir det väl att slänga på en barnfilm så Elias kan käka lite chips, min 7- åring är inte den mest normala för han har valt chili chips.

Han har fått något dille på just chilli :).

Själv ska jag väl låta bli.....

Nä nu är det väl dags att kolla till lasagnen, vill ju inte att den ska brännas vid där inne....

Hörs senare eller i morgon...

Tjingeling...

Att vad ni än gör så är det inte tillräckligt.

SOm jag skrev förut så har jag en neurologisk sjukdom som gör att jag ibland

mår lite sämre vissa dagar men jag kämpar på ändå.

Jag brukar be om hjälp här hemma men som min man brukar säga så har han blivit immun mot att jag säger att jag har ont.

Jag tar hand om barnen, jag får tvätta, jag får städa, jag får se till att monster går och duschar... och i morse fick JAG plocka upp badkläderna ur monstrets rygga och han badade igår.

Det känns som om vad jag än gör och vad jag än ber om så är det inte tillräckligt.

Jag ska inte behöva säga till en vuxen man vad han ska göra, jag ska inte behöva skriva ett schema som måste följas till punkt och pricka.

Jag tycker att man själv borde se.

Ibland kan jag känna att vad gör han om man jämför med vad jag gör?

Han hämtar Elias i skolan, åker hem och lagar mat och på sin höjd sätter igång diskmaskinen.

Allt annat måste jag säga till om och de få gånger som vi bråkar om det så blir han bara totalt likgiltig.

Han vill minsann ha kärlek osv men jag vill ha hjälp.

Jag har skrivt någon gång förut i en annan blogg i ett annat liv ;) att jag känner mig som en städerska väldigt ofta som ska inkludera allt.

Men är det bara det man vill ha så skaffa det för fan.

Han säger att han älskar mig, han säger att han saknar mig... ja det är ju inte svårt att lista ut på vilket sätt.

Killar tänker oftast bara med en sak.

Men jag då?

Jag är trött, utsliten och orkar inte.

Jag känner helt enkelt att jag bara är den där trasdockan som man tror att man kan göra vad man vill med :/

Jag vet att jag inte är ensam om det här problemet, det är vanligare än man tror och de killar som faktiskt hjälper till hemma eller de som gör mer än tjejen ja dom kan man räkna på en hand typ.

Idag har jag satt igång diskmaskinen, jag har satt igång tvättmaskinen men en sak tvättar jag inte och det är HANS kläder... dom har jag börjat strunta i för kan inte han tvätta någon gång så åtminstonde barnen har rena kläder nehepp då kan han också vara utan kläder anser jag...

Ja det här är kanske ett gnälligt inlägg men ibland måste man få "prata" av sig med vem som helst.

Idag ska jag åka till SKHLM med Elias för han behöver nya skor och det är ju inte bara att köpa vadsomhelst till honom eftersom dom KAN vara knöliga..

Men vi får väl se hur det sluta..

Nu är det färdig gnällt för jag måste dammsuga.

Tjingeling.