Det har gått 16 dagar efter rånet.

Och jag börjar sakteliga sova lite bättre men jag drömmer fruktansvärt mycket just nu och

inatt drömde jag om rånaren.

Jag såg hennes ansikte framför mig.

Så fort jag sitter på tåget och en mörk tjej med resväska kommer så rusar hjärtat iväg i panik.

Men det är väl så det får vara ett tag.

Jag får helt enkelt acceptera att livet inte riktigt kommer vara sig likt efter den händelsen.

Nu måste jag ju bara vänta på brottsutredningen och vad dom kommer fram till.

Dom kommer ju definitivt inte hitta henne, det är ju som att leta efter en nål i en höstack.

Sitter här på jobbet och får snart anfall på människorna som väntar på IKEA bussen för dom ställer sig framför vår dörr och hindrar mina kunder till att komma in.

Sätta upp en stor lapp..... IKEA RESENÄRER FÅR STÅ VID BUSSHÅLLPLATSEN.....

Usch jag vill åka hem... idag är ingen roligt dag och jäkla skitväder ute...

Tjingeling.

Det har gått 16 dagar efter rånet.

Och jag börjar sakteliga sova lite bättre men jag drömmer fruktansvärt mycket just nu och

inatt drömde jag om rånaren.

Jag såg hennes ansikte framför mig.

Så fort jag sitter på tåget och en mörk tjej med resväska kommer så rusar hjärtat iväg i panik.

Men det är väl så det får vara ett tag.

Jag får helt enkelt acceptera att livet inte riktigt kommer vara sig likt efter den händelsen.

Nu måste jag ju bara vänta på brottsutredningen och vad dom kommer fram till.

Dom kommer ju definitivt inte hitta henne, det är ju som att leta efter en nål i en höstack.

Sitter här på jobbet och får snart anfall på människorna som väntar på IKEA bussen för dom ställer sig framför vår dörr och hindrar mina kunder till att komma in.

Sätta upp en stor lapp..... IKEA RESENÄRER FÅR STÅ VID BUSSHÅLLPLATSEN.....

Usch jag vill åka hem... idag är ingen roligt dag och jäkla skitväder ute...

Tjingeling.

Med hösten kommer även depressionen.

Det är på tok för mycket som händer som gör att jag inte kan stänga av.

Det känns som om musten bara gått ur mig.

Känner mig inte alls glad, inte som jag borde.

Det bara sitter där som ett envist virus som vägrar släppa taget.

Jag börjar fundera lite på om det kan vara mina tabletter jag tar mot epilepsin som gör att jag känner såhär.

För det blev som en bomb slog ner när jag ökade dosen och att jag fått sömnsvårigheter gör inte saken bättre.

Jag har inte varit deprimerad på ganska länge eller ja förutom kortare svackor men det händer ju vem som helst.

Jag har ju sovit jättedåligt i 2 dagar, drömt mardrömmar..

Som inatt då jag vaknade av att jag drömde om något äckligt djur... och den var så verklig att jag tog upp telefonen och lyste för att kolla så det verkligen inte fanns något djur där.. usch.

Jag skulle behöva komma iväg för mig själv tror jag, hitta på någonting utan barnen och bara få vara.

För som det är nu kommer det inte funka, jag är bara hemma.. och ja jag har mig själv att skylla eftersom jag inte gör så mycket.

Ska till kockoläkaren på torsdag angående min panikångest och då ska jag ta upp det här om hur jag mår och hur jag känner.

Ska även fråga om jag kan få göra tester på om det verkligen är borderline jag har eller om det kan vara bipolär eller så är jag helt enkelt bara såhär upp och ner.

Jag sitter på jobbet nu och med tanke på vädret så är det jäääättte lugnt.

Vi fick in boots idag till både killar och tjejer... jättefina.

Och Heidi Klum tofflor, annorlunda design kan man lugnt säga :)

Dyra också för den delen för så fort det står design av någon så ökar dom avsevärt i pris.

Ja ja.. nog om det..

Ska väl fortsätta fixa och dona lite här nu...

kanske hörs senare ikväll..

Tjingeling.

Att vad ni än gör så är det inte tillräckligt.

SOm jag skrev förut så har jag en neurologisk sjukdom som gör att jag ibland

mår lite sämre vissa dagar men jag kämpar på ändå.

Jag brukar be om hjälp här hemma men som min man brukar säga så har han blivit immun mot att jag säger att jag har ont.

Jag tar hand om barnen, jag får tvätta, jag får städa, jag får se till att monster går och duschar... och i morse fick JAG plocka upp badkläderna ur monstrets rygga och han badade igår.

Det känns som om vad jag än gör och vad jag än ber om så är det inte tillräckligt.

Jag ska inte behöva säga till en vuxen man vad han ska göra, jag ska inte behöva skriva ett schema som måste följas till punkt och pricka.

Jag tycker att man själv borde se.

Ibland kan jag känna att vad gör han om man jämför med vad jag gör?

Han hämtar Elias i skolan, åker hem och lagar mat och på sin höjd sätter igång diskmaskinen.

Allt annat måste jag säga till om och de få gånger som vi bråkar om det så blir han bara totalt likgiltig.

Han vill minsann ha kärlek osv men jag vill ha hjälp.

Jag har skrivt någon gång förut i en annan blogg i ett annat liv ;) att jag känner mig som en städerska väldigt ofta som ska inkludera allt.

Men är det bara det man vill ha så skaffa det för fan.

Han säger att han älskar mig, han säger att han saknar mig... ja det är ju inte svårt att lista ut på vilket sätt.

Killar tänker oftast bara med en sak.

Men jag då?

Jag är trött, utsliten och orkar inte.

Jag känner helt enkelt att jag bara är den där trasdockan som man tror att man kan göra vad man vill med :/

Jag vet att jag inte är ensam om det här problemet, det är vanligare än man tror och de killar som faktiskt hjälper till hemma eller de som gör mer än tjejen ja dom kan man räkna på en hand typ.

Idag har jag satt igång diskmaskinen, jag har satt igång tvättmaskinen men en sak tvättar jag inte och det är HANS kläder... dom har jag börjat strunta i för kan inte han tvätta någon gång så åtminstonde barnen har rena kläder nehepp då kan han också vara utan kläder anser jag...

Ja det här är kanske ett gnälligt inlägg men ibland måste man få "prata" av sig med vem som helst.

Idag ska jag åka till SKHLM med Elias för han behöver nya skor och det är ju inte bara att köpa vadsomhelst till honom eftersom dom KAN vara knöliga..

Men vi får väl se hur det sluta..

Nu är det färdig gnällt för jag måste dammsuga.

Tjingeling.

Hej igen.

Då sitter man här igen framför datorn på jobbet men jag har fått mycket gjort ändå idag.

Var på skohuset och kollade lite :).

Tänkte om jag skulle dra den korta versionen om vem jag är!

Tjej, född 77, gift med 2 barn alltså inte gift med barnen ;).

Gubben fyller 40 och barnen är 13 och 7 år gamla.

Jag är som person väldigt empatisk och känslosam *tror jag* men har också en väldigt lång historia inom psykiatrin.

Jag har diagnosticerats borderline men ibland undrar jag om det stämmer.

Hemma är jag säkerligen en jävla bitch framförallt mot min man då jag känslomässigt kan bli väldigt kall men det är bara mot honom då jag ger all min kärlek till barnen...

Jag orkar inte tjafsa men ibland så smäller det till när jag tröttnat på att vara den där som ständigt gör allt.

Jag älskar musik och skriva samt måla.

Men måleriet sker inte så ofta då jag även har neurologiska funktionshinder.

Jag är tyvärr odiagnosticerad där än så länge men besvären påminner om MS men är det inte.

Jag har fått följdsjukdomar såsom epilepsi *inte det stora* och ja u name it.

Men som jag brukar säga, att det sista som lämnar en är hoppet och det tänker jag inte ge upp.

Man måste vara en fighter för annars blir man säkerligen sämre fortare än man anar .

Jag tror lite på tankens helande kraft :)

Ska skriva lite mer om mig och mitt liv vid senare tillfälle för det är inte direkt någon solskenshistoria.. och kanske så kan jag sätta ut min bok här om man känner för att läsa :)

Skriver troligast mer ikväll ...

Tjingeling...

Jag blir så arg på mig själv...

Bestämde mig igår för att inte äta sådär destruktivt som jag gör.

Men jag kunde inte låta bli igen...

Massor med skorpor och té ... men det var gott.

Kommer ihåg vad min terapeut sa för många herrans år sedan att jag minsann skulle föra över det här på min dotter...

Pyttsan heller.

Hon är idag 13 år och äter fullkomligt normalt som en 13 åring ska göra, jag har varit helt öppen med henne om mina ätstörningar, hur jag känner och hur jag mår och vad jag tycker om mig själv.

Och framförallt varför det har blivit som det har blivit.

Vilket får mig att tänka på BlondinBellas inlägg om hon den här andras blogg vad hon nu hette.

Varför lägga locket på när det är bättre att vara ärlig och rakryggad?

Det tog mig  många år att inse att jag har abnorm kroppsuppfattning och jag vill gärna gå ner liiiite till hela tiden.

Jag är normalviktig för min längd och anorexicenter har sagt att jag lutar mer åt anorexia än bulimi för att jag i perioder självsvälter mig.

Det är ett stort problem, jag vet.. men det är som en ond cirkel man helt enkelt inte kan ta sig ur när man väl börjat.

Och jag orkar helt enkelt inte ta itu med det nu, det går bli en annan gång.

Har en familj att ta hand om.

Men till er därute... börja för guds skull inte göra som jag för du får et helvete.

Sök hjälp om du känner att dina matvanor börjar gå överstyr.

http://www.capioanorexicenter.com

Tjingeling, nu ska jag snart åka till SKHLM med min dotter och min pappa.